Länge har jag känt mig ensam och utanför. Inte nog med att mina sår exponerats för kreti och pleti, de som okulärbesiktat mig, har varit burdusa tyskar och tjattrande japaner. Konstiga kommentarer har haglat på främmande språk. Ensam och unik har jag tigande härdats i min belägenhet.
Min närmaste granne har visserligen inte sagt mycket, men hennes inställning till mig har inte varit en väninnas. Hennes tystnad har kännetecknats av en överlägsen ”von oben”-attityd. Jag har dock försökt varit förstående och tänkt att hon är trött, sliten och i behov av tröst, men inte ens hennes husbonde har varit nådig. Det har verkat som han tröttnat på hennes slafsiga och knubbiga yttre, hennes bristande entusiasm och medelmåttighet, och detta redan innan hon ens installerat sig på sin garageplats i Hille.
I går åkte hon ut. Med buller och bång hänvisades hon till en kall ogästvänlig uteplats med endast containrar och sly till sällskap. Plötsligt blev det med ens mycket ensamt. Grubblerier över vad som skulle komma att fylla hennes tomrum fyllde mitt gudomliga väsen och fick mitt känsloliv att värka som molande tandvärk.
Framför mig såg jag mig bli granne med en fyrhjulig japan eller vulgär tysk. Sedan förut bor här en japan på två hjul och en övervintrad tysk som lystert lystrar till BMW. Han är inne för hjärtbyte och denna gång skall ett högpresterande hjärta finna plats i denna medelåldriga kostym. Som en SS-furir skrikar han högmodigt från sitt hörn kaxig i vetskapen att han snart får prestanda som en testosteronstinn ungtupp. Min f.d. tyska granne var åtminstone anspråkslös och enkel i sin uppenbarelse. –Tänk om ännu en stor skrävlande och volymiös tysk, högdraget tar plats vid min sida! -Hemska tanke!!!!
Jag skulle dock inte ha något emot en italienare, men det bästa vore om en landsmaninna gjorde mig sällskap. Men jag kunde inte tillåta mig att drömma då besvikelsen riskerade att bli outhärdlig.
Samma kväll som tyskan åkte ut, kom i det gula och varma vårljuset, som formligen vräkte in genom garageporten, in en vacker, ståtlig och stark landsman. Min glädje visste inga gränser och jag kunde märka att även han sneglade roat åt mitt håll.
Hans stålgrå formpressade kaross signalerade styrka och kraft. Visserligen kommen från 1956 men tydligen ännu still going strong.
Det blev kärlek från första ögonkastet…………………………………………………………..
En liten historia apropå Roffes nyinförskaffade B11 som parkerat vid sidan om min DS. Visserligen envisas Roffe med att se sin B11 som en hon, men jag som är bilen med stort B och dessutom Gudinna, vet bättre.
Hans Dahlin